Sandra

Finally tillbaka till vardag !
Idag gick jag upp och lämnade bebis på dagis vid 9, gick hem och vilade lite med min man. Åkte till öppna eftersom de ringt och bett mig komma. Känner mig inte alls hemma i den "unga-gruppen", mest awkward och ville bara hem. Släppte väl lite när det kom två "nya"..

Åkte och hämtade Nath. Gick hem, kände hur jag inte orkade med gnäll, gråt och en 1,5 åring som ska ha allt han inte får. Så jag drog på 1,5åringen skor (älska vädret, behöver inte ens jacka!) och åkte iväg till kista. Vi lekte i parken i nästan 2 timmar. Eller ja, han "lekte", sprang mest runt, klättgrade på skateboardramperna. Älskar att vara te med min son, trots att jag ycker parken är skittråkig, så älskar jag hur han visar sin bästa sida, mitt glada barn som ramlar och reser sig upp och borstar av händerna (ja, påriktigt)

Får se vad morgondagen erbjuder, antagligen outleten med min finaste man iallafall..
Gnatt.

hellö :D

Igår .. Hm, mamma kom hit med mina syskon och passade N medans jag var och övningskörde med pappa. Gick väl sådär, suger på att backparkera ocg backa rakt och det var det vi övade på. Men men, körde hem och åt med alla. Mamma hjälpte att plocka lite efter skitungarna :) sen skjutsade hon mig till faster.
Hängde där ett par timmar innan jag tog bussen hem.

Idag så känner jag att jag måste vara ute, måste njuta av solen. N började dagen med gallskrik. Så frustrerande med gnäll,gnäll, gråt, skrik, utbrott, gnäll,gnäll. Förhoppningsvis så löser det sig med ett par timmar utomhus. Behöver gå och handla också. Hata att handla mat, så svårt att hitta på maträtter.

Så nu är fuderingen, duscha eller diska först ? Både känns såååå jobbigt :/


Hos faster, inte igår dock.

Jag heter Sandra
Jag har tappat mig själv lite på vägen. Jag svarar ofta 19 på frågan om hur gammal jag är, trots att jag faktiskt är 21. Jag har ingen aning om vad jag vill bli. Jag har ingen aning om vad jag vill göra. Jag känner mig sällan hemma. Jag lider av min rastlöshet. Jag är en väldigt ensam människa, trots att ensamhet skrämmer mig. Jag är mörkrädd. Jag är en bra mamma, men ifrågasätter mitt föräldraskap nästan varje dag. Jag önskar att jag hade bättre tålamod. Jag avgudar min son. Jag är kär. Jag har förminskat mig själv in i två roller "Nathaniels mamma" och "as flickvän". Jag önskar att jag kände mer tillit. Jag är en bra vän. Jag låter ofta folk köra över mig. Jag blir ofta sårad. Jag är ofta trött. Jag hoppas på framtiden. Jag är lat. Jag tror ofta att jag har någon psykisk sjukdom eller "bokstavskombiation". Jag saknar min pappa. Jag tror på min relation. Jag tror att jag skulle kunna leva resten av mitt liv med min pojkvän, men jag vågar inte uttala det inför någon annan än honom, för att det låter naivt. Jag vill nog innerst inne ha flera barn, men jag säger att jag inte gör det, för logiskt sett tror jag inte jag orkar. Jag är väldigt besviken. Jag undrar ofta varför jag har så få vänner. Jag ifrågasätter ofta mig själv. Jag ser mig sällan ingående i speglar, jag sminkar mig med en fickspegel, för jag tycker inte jag är vacker längre. Jag vill gifta mig. Jag är ofta rädd. Jag har svårt att hitta motivation. Jag talar och tänker ofta om mig själv i negativ ton. Jag har utvecklat något som påminner om social fobi. Jag är sockerberoende. Min stora dröm är inte pengar, berömelse eller överflöd utan trygghet, ett hem. Jag ställer mig ofta en fråga i mitt föräldraskap "Hur vill jag att min son ska se mig om 20 år?". Det viktigaste för mig är att min son växer upp och vet att jag älskar honom högst på jorden. Jag äskar att somna brevid min pojkvän. Jag älskar att vi är kära efter alla upp oc nedgåger de senaste 40 månaderna. Att se tillbaka på min förlossning skrämmer mig. Jag hoppas att jag får bära min pojkväns efternamn en vacker dag.